onsdagen den 14:e augusti 2013

Klicka vidare!

Den här sidan har flyttat! Klicka HÄR så kommer du till rätt adress!

torsdagen den 17:e januari 2013

Nya titeln på boken är klar!

Och i och med det flyttar vi den här bloggen till en ny adress.

Klicka HÄR för att komma dit, och få reda på vad boken kommer att heta när den släpps i höst.

Gör det, bara gör det!

tisdagen den 15:e januari 2013

Skrivarkurser! Här var det skrivarkurser!

Igår hade vi planeringsdag och en viktig punkt på agendan var SKRIVARKURSER.
Vi kommer i vår att köra 3 helgkurser. 
Så här är schemat och priserna. 

Vuxen nybörjare, 23-24 mars
Pris: 1800 kr 

Vuxen fortsättning, 18-19 maj
Pris: 1800 kr

Ungdom 14 - 18 år, 27-28 april
Pris: 1000 kr

Vi har uppdaterat infon på skrivarkurssidan om de två vuxen-kurserna. Info om ungdomskursen kommer snart!

Om du vill anmäla dig så mejlar du till: mejlaintenu@gmail.com

måndagen den 14:e januari 2013

Vad ska boken heta?

Idag har vi haft titelmöte på förlaget. Det var en ny grej för mig, hittills har jag alltid själv kommit på en titel (i ett tidigt skede, typ innan jag börjat skriva på boken nästan), och sedan har den hängt med hela vägen. Men nu kände vi ändå att det kunde vara på plats att diskutera den där arbetstiteln som vi lite hastigt och lustigt kom på för drygt ett år sedan. Hur bra funkar "Inte nu" som titel? Vad signalerar den?  Kan vi komma på någon annan titel som känns bättre?

Det var ett roligt möte, men svårt som farao är det ju. Alla (det vill säga jag, Johanna, förläggar-Ada och marknadsförings-Anna) hade med sig en lista med förslag på alternativa titlar. Alla meningar/ord som hade poppat upp i skallen som en tänkbar titel skulle med på listan. Även skitfåniga förslag, och urdåliga idéer. Sedan läste vi alla förslag högt för varann och diskuterade dem. Kan den här titeln funka? Eller den här? Om vi väljer den här - vad säger den i så fall om boken? Ger den rätt vibbar?

Nu har vi kommit så här långt: Boken ska få en ny titel. Och vi har sållat bland förslagen så att det finns fyra tänkbara alternativ kvar att välja mellan. Återstår bara "sova på saken" och "höras imorgon för beslut" alltså.

Känns just nu nästan oöverstigligt.

/Lisa aka Velpottan

onsdagen den 9:e januari 2013

Om det här med sexscener

Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår 13.17:

Jag: "Här kommer ett nytt kapitel. Men jag vet inte - ska det vara mer sex, eller? Jag kanske fegar? Om du säger "mer" så skriver jag mer."

Johanna: "Mer, please!"


Mejlkonversation mellan mig och Johanna igår klockan 16.12:

Jag: "Så - här kommer mer! Nu pallar jag inte mer hotness idag. Är helt slut."

Johanna: "Ännu mer, please! Nä, skämtar bara. Nu är hotnessen på en bra nivå."

Det är extra svårt det här, att skriva hångelscener/sexscener. Det tycker jag verkligen. Det är så lätt, så lätt att det blir dåligt/pinsamt/porrklyschigt/fel. Känns som att det räcker med ett dåligt ordval för att man ska halka direkt ner i träsket av dåliga sexskildringar i böcker (det finns ju så många!). Och där vill man ju helst undvika att hamna. Det är ju synd om läsaren måste ta sig igenom passagen med en skämskudde framför ögonen, menar jag. Och jag vet ju själv hur känslig jag är som läsare. En av tio sexskildringar kanske passerar mitt kritiska öga som okej. Resten - pinsamma, fel, jobbiga att läsa.

Och samtidigt... är det inte lite tråkigt och fegt att alltid ta den säkra vägen och klippa scenen vid sovrumströskeln och låta resten vara underförstått? Jo-oo! Det tycker jag faktiskt.

Önskar att det fanns ett facit på hur man gjorde. En sexskildringsmanual. "Studier visar att de här orden är okej. Men dessa bör du undvika."

För min del handlar det mycket om att stålsätta mig. Ta ett djupt andetag och ge mig in i det, väga varje ord på åtta hundra extra guldvågar och försöka och försöka och försöka tills det känns som om jag hittat rätt nivå.

Inte för fegt. Men inte för mycket.

Skitsvårt.

/Lisa

lördagen den 5:e januari 2013

Förresten, en annan typ av eufori

Nämligen över det här med skrivbeting som vi kör med nu. Och framförallt att bli klar med dem. Wow!

Så här funkar arbetet: vi ses och detaljplanerar cirka 6 kapitel åt gången. 3 stycken / karaktär. Sen går man hem och skriver dessa. Mejlar över allt eftersom. Ses igen när alla 6 är skrivna.

För det första är det annorlunda för oss båda att ha så tydlig planering av vad som ska hända i varje kapitel. Vi brukar givetvis ha en övergripande plan när vi skriver själva, men den har aldrig varit så här uppstyrd eller i kapitelnivå. Den brukar vara flummigare...
Jag har verkligen fastnat för vårt nya sätt. Det är många som frågar om det inte är tråkigt och blir för kontrollerat att veta precis vad som ska hända, kreativiteten då?, men den finns ju i planeringsfasen. Vi bollar och hittar på och stryker och justerar. Efter det är det så himla skönt att sätta sig och "bara" ta sig från punkt A till B.

För det andra känns allt så greppbart. Det är mycket enklare att skriva ett kapitel, eller tre kapitel, än det är att skriva en hel bok. En sån är ju på riktigt skitjobbig. Och den är på kanske 200 sidor eller ännu mer. Guuud sååå låååångt. Jag som bara är på sidan 35 nu. Hur ska jag palla? Det här går aldrig. Den typen av tankar är oundvikliga. Men tre kapitel? Äh, det fixar jag. Det är ju inte SÅ långt.

För det tredje, alla dessa små stationer av att känna att man blir KLAR med något på vägen fram till sista sidan. Det är så skönt! Jag har aldrig tidigare "firat" småstoppen utan alltid bara matat på fram till slutet. Why? För det här är faktiskt en smart grej. Ni vet, som man alltid förespråkar i alla sammanhang - sätt upp små mål på vägen till det stora. Det är ju bara skitdumt att jag inte har gjort det förut! Jag har börjat på sidan 1 och då har mitt mål hela tiden varit att komma fram till sista sidan. Typ 10 månader senare. Ganska lång tid, ja. Ganska lätt att krokna, ja.
Idag blev jag färdig med jullovets skrivbeting. Även om jag givetvis vet att det är en massa kapitel kvar att skriva och att jag kommer att vilja skriva om de här redan imorgon, så känns det ändå så tillfredsställande. Nu kan jag bocka av detta. Easy peasy! Nu går vi vidare! Hej och hå! Japp, sann entusiasm.

Mina tips alltså: planera boken i kortare skrivbeting. Några kapitel i stöten. Fira när de här betingen är färdiga.
(Med fira menar jag inte nödvändigtvis att gå ut och dricka massa drinkar, men att tillåta sig att känna sig nöjd. Ta en paus en kväll eller en dag eller så. Samla kraft inför nästa sjok.)

/ Johanna

Hej från Snart kanske euforisk

Jag kan tyvärr inte skryta med samma fantastiska flyt som Lisa hade, men jag behövde inte heller kämpa mig igenom världens största o-flyt och tröghet i mitt senaste kapitel. Det var liksom mittemellan i fråga om ansträngning, och det är ju ändå bra.

Tror dessutom att det här kapitlet kommer att bli mycket bättre när jag får läsa det som Lisa håller på att skriva nu och som ligger precis före mitt i ordning. Är helt övertygad att jag kommer att kunna plocka upp småsaker från det och strössla in i mitt. Det är verkligen en rolig sak med att skriva tillsammans - att få inspirationsskjutsar av varandras texter och plocka upp och bygga vidare.

/ Johanna 

torsdagen den 3:e januari 2013

Med vänlig hälsning Euforisk

Alltså, så KUL som jag har haft med det här manuset idag? Tror nästan aldrig det har hänt mig när jag skrivit bok innan. Och definitivt inte i mitten av en bok, den svåra, förhatliga mitten, där glädjen över att precis ha börjat på ett nytt projekt för länge sedan har gått över och allt har blivit... jamen, segare, svårare.

Mitten tycker jag är det allra svåraste i en bok.

Vanligtvis.

Men idag?

Alltså, jag är helt euforisk. SÅ HIMLA ROLIGT! SÅ HIMLA LÄTT! Det kanske är den långa julledigheten från datorn, att jag liksom längtat till kontoret för att få skriva eller nåt, för det här är inte normalt, jag tycker aldrig så här. Jag börjar ju spotta och fräsa så fort en författare nämner något om "flow" eller så, för jag blir så himla provocerad (läs: avundsjuk)?

Eller så är det boken. Eller skrivsättet.

För är det inte lite, lite roligare att skriva den här boken än alla andra man har skrivit, så säg?

JOHANNA, visst, visst?

/Lisa

onsdagen den 2:e januari 2013

Ett länktips: Debutantbloggen

Debutantbloggen kommer det ett gäng nya, debuterande författare varje år och idag när jag kollade kände jag igen flera stycken som ska blogga under 2013. Annika Estassy-Lovén och Eva Ludvigsen har gått på min och Lisas skrivarkurs, och Maria Friedner har vi träffat på en skrivarhelg i Kolmården.

En som inte skriver på Debutantbloggen utan på en egen blogg men som också har gått på våran skrivarkurs och ska debutera i vår är Janina Kastevik.

Mycket kul och spännande att läsa framöver nu!

/ Johanna 

torsdagen den 27:e december 2012

The setting

Jag är lite fixerad vid miljön när jag skriver. Har svårt att bara tänka "den här personen bor i Luleå, ungefär där och där" utan jag måste ha ett hus och en gatuadress. Sen måste jag ha bilder på allt också. Sen kan jag börja skriva.
Så för numera rätt länge sen när vi hade kommit på att vi skulle skriva Inte nu-historien och ungefär vad den skulle handla om, kom frågan om miljön upp. Att det måste utspela sig i Stockholm var ganska givet från början med tanke på att jag varit i Växjö (Lisas stad) 1.5 dagar och hon varit i Luleå (min stad) aldrig? Stockholm är vår minsta gemensamma nämnare. Och det är ju en helt okej stad i brist på bättre liksom. Så jaja, Stockholm it is.
Men var då? Det finns vissa faktorer som gör att huvudpersonerna måste bo i samma område och hyfsat nära varandra. Kan inte vara utspridda med långa avstånd. Och det måste vara ett område med både villor och lägenhetshus rätt så tätt intill. Efter lite fiskande och frågande presenterade jag det här förslaget för Lisa:



Vi åkte dit en hal vinterdag och halkade runt i grannskapet, och jo, det var bra. Typ perfekt faktiskt. Till exempel fanns det hyreshus:



Jens bor i en sån här lägenhet. (Nej, vi har faktiskt inte valt ut den specifika exakta lägenheten än.) Men Hanna bor i just det här specifika huset:



Om det är någon som läser här som bor i detta hus, eller känner de som gör det, hojta till! Vi kan gärna ge bort lite böcker som kompensation för att vi "snott" det.
Och om dessa personer såg mig stå mitt framför huset och fota och blev nervösa, så nej, det är inget inbrott på gång. Skulle bara dokumentera till boken. Sorry!

En del författare bryr sig ju inte alls om miljön, eller hittar på städer. Jag är inte så mycket för det, och jag vet inte hur det skulle funka att skriva då. Tycker allt blir så mycket lättare när jag kan gå och kolla (eller se på bilder) hur det ser ut och inte själv behöver hitta på placeringar av vägar, t-banor, skolor, etc. Miljön säger ju så himla mycket om en person också. Som Hannas hus tex. Bara genom att se det får man ju en rätt bra bild av vilken sorts människa hon är med klassbakgrund och sånt, eller hur?
Jag blir ofta superinspirerad av miljöer och det kan lika gärna vara ett visst hus som triggar igång en berättelse som något annat. Lite fixerad som sagt, I know.

/ Johanna

söndagen den 23:e december 2012

PR-möte på förlaget

Precis innan den här julkoman slog till och hela världen tog julledigt hade vi det första PR-mötet på Gilla Böcker om boken. Så himla roligt! Det är ju länge kvar innan den ska komma ut (hösten 2013), men det hindrar ju inte att man redan nu funderar på hur man ska lansera den, om det finns något speciellt man kan göra för att nå ut till målgruppen, och bolla lite idéer kring marknadsföring och PR och sådär.

Det är ju alltid en avvägning, det där.

Om vi gör XX för att marknadsföra boken, och det kostar YY kronor - har det då så stor effekt att vi tror att det är värt det? Eller ska vi lägga marknadsföringsbudgeten på något annat, som funkar bättre?

Jag gissar att det är rätt olika från författare till författare hur mycket man vill vara inblandad i det här arbetet (man måste som författare egentligen inte bry sig alls), men jag, vi tycker att det här är minst lika kul/viktigt som att skriva själva boken. Kul/viktigt - och jättesvårt.

Nästa möte med förlaget blir i januari. Då ska vi prata om titeln - ska boken heta "Inte nu" eller ska den få en annan titel? Vi har fått i läxa att komma till mötet med en lista på andra förslag. De förslagen får enligt uppgift vara "exakt hur dåliga som helst", och just nu känner jag: tur det.

Det var det där med julkoman igen.

Och på tal om det, GOD JUL!

Vi hörs på andra sidan tomten.

/Lisa

tisdagen den 18:e december 2012

Liten tuva...

eller "en mening stjälper ofta stort lass".

När jag är ute i skolor får jag jämt den här frågan: vad gör du om du kör fast?
Svaret är att det inte handlar om OM utan NÄR för jag kör ju fast på regelbunden basis. Ibland dagligen, mer eller mindre.
I korthet beror det på 3 olika saker:
1) Jag har en dålig dag. Som när man tränar, ibland är man bara tung och seg utan "logisk" anledning.
2) Jag är ofokuserad. Bristande disciplin gör att jag aldrig riktigt kommer in i texten. Jag duttar och kollar internet var 15:e minut. Gud, så jobbigt det är, och att det är så svårt att komma ur den loopen trots självinsikten.
3) Det har blivit fel i texten. Jag har trillat ur planeringen. Saker som inte alls borde hända har börjat hända.

Lösningen på problem 1 och 2 är att antingen ge upp eller försöka skärpa sig. Lösningen på 3:an är att gå tillbaka i texten och läsa för då upptäcker man var fallet kommer. Var skiter det sig?

Senast 3:an hände var i kapitel 19 i "Inte nu"-boken. Det handlade om en liten mening, och den gjorde att jag satt och suckade i två dagar över kapitel 21 som jag skulle baxa fram till en viss slutpunkt. Det gick tusan inte. Det kändes så fel.
Men det jobbiga är att punkterna 1-3 lätt flyter ihop så först tänkte jag ju bara att jag var okoncentrerad eller ur form, men när jag sovit på saken (mitt universalmedel för skrivarkriser btw, morgonen efter brukar allt ha fallit på plats) fattade jag plötsligt vad som skavde. Den där lilla grejen!

Som tur var så hade jag och Lisa en planerningsdag inbokad precis just då, så jag kunde ta upp meningen i hennes kapitel 19, och hur vi skulle kunna planera om efter den nya händelseutvecklingen där den försvann. Som tur var nr 2, så höll hon med om allt. (Det fina är att vi jämt håller med varandra om allt. Så himla smidigt!) Jag gick hem och skrev om i 19-21, och på tre seunder (läs: fem timmar) så var mitt kap 21 sen färdigt utan mankemang. Flyt!

/ Johanna

torsdagen den 13:e december 2012

Så gör Jens

Vi skriver ju varsin karaktär i den här boken, ni vet? Jag skriver tjejens (Hannas) kapitel och Johanna skriver killens (Jens) kapitel. Det betyder att jag är lite extra chef över Hanna, och Johanna är lite extra chef över Jens. Och blir vi osäkra på något karaktärsdrag hos huvudpersonerna när vi skriver så frågar vi chefen. Himla smidigt!

Till exempel hade vi följande mejlväxling i förra veckan, när jag skulle skriva ett kapitel där Hanna och Jens messar med varandra:

Du? Använder Jens smileys när han skriver sms?

Han anv smileys men han är ingen missbrukare. Det är inte smileys på varenda rad.


Exakt vad jag tänkte. Skriver han såna här saker då, om han försöker vara rolig:

*petar dig irriterande många gånger på armen* ???

Joo... men ev är han lite mer kortfattad i just skrift, och mer artikulerad irl. Tror helt enkelt inte han är nån Augustus Waters I SKRIFT om vi säger så. Fast den där grejen är inom gränsen för hans wit in writing.

Okej, bra!

*håller mig på mattan med wit in writing från och med nu*

Men dock! Han ÄR ju kul. Han är inte helt torr och en "okej, bra"-person i sms.

Herregud nej, hur skulle man (okej, Hanna) då kunna bli kär i honom?  

Jag tycker inte vi behöver begränsa oss till "man" som Hanna som ska bli kär i honom. Man = alla. Och för att lyckas med det har man ju en skön humor. Korrekt!


Vi får väl se om det blir några smileys och *grejer inom stjärnor* i den färdiga boken sedan (redaktören har ju ett ord med i spelet också så småningom). Men det är hur som helst 1. Bra och 2. Roligt att man har en karaktärschef att vända sig till när man sitter där och känner sig osäker i skrivandet. Det är ju viktigt att det blir rätt, sånt här. Så att Jens inte beter sig/pratar på ett sätt när jag skriver och på ett helt annat sätt när Johanna skriver, menar jag. De är ju inne och interagerar i varandras kapitel, nämligen, de två huvudpersonerna.

/Lisa

tisdagen den 11:e december 2012

Intervju i Språktidningen


Vi blev först intervjuade av Språktidningen om att skriva bok ihop, och sen var det en rolig photoshoot där vi tex blev ihopsnurrade med datorsladd. TYVÄRR valdes inte de bilderna, utan man gick på de vanligare...
Nu är det numret av Språktidningen ute i affärerna iallafall!
Keplers är också intervjuade, så spana efter dem på framsidan. (Nr 8 2012.) Det tredje skrivarparet man kan läsa om är Hjorth / Rosenfeldt.

I vår intervju var det en enda mening vi ville korra när vi fick läsa texten innan. Den här: "Johanna Lindbäck hade med hjälp av förlaget Rabén&Sjögren kommit på att de två skulle kunna skriva ihop." Det blev inte korrat...
Det var alltså inte Rabén som uppmanade mig att göra det här projektet och kom på vem som skulle kunna passa. Jag hade ett helt informellt samtal med min förläggare på Rabén och det handlade om en massa saker, tex om att det var så många nuförtiden som skrev ihop, det kanske vore kul att testa, och vem skulle jag i såna fall kunna göra det med. Lisa är ju på samma förlag, och hade vid det laget skrivit en bok som var rätt lik i stil och tema som mina, så det var inte ett särskilt långt steg att komma på hennes namn.
Det var helt enkelt en av ALLA de där idéerna man får och pratar om som sen faktiskt blev av i verkligheten. Och hur det gick till står i tidningen.
Vilken cliffhanger, va?

/ Johanna 

lördagen den 8:e december 2012

En liten utvikning: Snygg-Jonas i Värvet

Med tanke på att jag är en extremt slow adapter när det gäller vissa saker (musik, teknik, teveserier, ja, typ allt utom böcker egentligen) så är det stor chans att ni redan lyssnat på Värvet med Jonas Hassen Khemiri. Men om ni INTE gjort det - åtgärda genast! Här finns hela Värvet-arkivet. Sök upp avsnitt 37.

Det var lite extra intressant för såna som skriver/skapar, tror jag. Kände igen mig i flera saker även om jag och Snygg-Jonas har betydligt fler olikheter än likheter. Men ändå. Skrivandet, hur man kommer dit, hur man vågar, etc. Och en antagningshistoria! Älskar såna, vill alltid höra, blir alltid pirrigt glad och "men gud!!" när andra berättar om Ögonblicket.

Helgens lyssningstips alltså. Definitivt inspirerande.

/ Johanna